Jag är dålig!

Fan, vad dålig jag var på att blogga då... I och för sig har jag inte så mycket att säga, men det har ju varit jul så man kanske ska hälsa alla en god fortsättning. Julen var fin i år. Jag har uppenbarligen varit väldigt snäll i år, för jag fick en biljett till Sonisphere Festival i Stockholm i augusti. Av min käresta såklart.
Annars är allt frid och fröjd. Fast det hade inte skadat att få någon form av balans i tillvaron. När man inte har några tider att passa så blir det lite lätt jobbigt att planera vad man ska göra på dagarna.
Mamma har fått prata med doktorn efter att en obduktion har utförts på Putte. Man kan knappt tro att det är sant så jag ska förklara från början till slut så slipper jag skriva det senare... Först upptäcktes blod i urinen, det var cancer i urinblåsan och sedan i prostatan. Båda togs bort och Putte fick en "påse på magen". Cancern spred sig till lymfkörtlarna och behandlades (och försvann). Så här långt visste man före obduktionen. Cancern hade tydligen spridit sig till njurarna, levern, tarmarna och slutligen skelettet.
Nu ska jag mamma och lillsyrran åka till hans lägenhet för att städa och rensa ur.
Tack för mig!

Sista dagen...

Ja, då var det sista gången man sitter vid datorn här i Älmsta för i morgon åker vi till byn. Vi ska bila hela vägen vilket inte gör mig så mycket eftersom jag inte ska köra. Det hade varit skönt att flyga men nåja det blir billigare såhär.
Idag är det två veckor sedan morbror gick bort. Det går inte en dag utan att man tänker på det.
Jag orkar ärligt talat inte sitta här och skriva blogg just nu eftersom jag är så trött efter middagen, bilket bestod av en kebebrulle och en öl. Jag blev så mätt att jag tror att jag fortfarande stroknar. klockan är bara några minuter över nio och jag känner att jag vill gå och lägga mig. Jag ska ta och lägga mig och läsa tredje boken av Stephanie Meyers Twilightböcker.
God natt och sov gott.

Oooops!... I did it again

Nu blev det visst ett mellanrum igen i mitt bloggande. Men idag är ändå en bra dag att skriva på eftersom kl. 11 så hålls minnesgudstjänst för min bortgånga morbror. Tyvärr är det ingen som kan delta förutom prästen eftersom det är i Umeå (varför?). Tycker att det kunde hållas i Vittangi. Fler människor hade kommit. Så jag tänder ett ljus för honom. Det ska brinna tills staken brinner. Det är av metall så det lär inte hända men det är tanken som räknas. Jag saknar honom även fast jag inte är hemma.
Ja, i söndags var jag och Robin i Norrtälje och skulle julhandla. Jag hade fått lite pengar av pappa så jag tänkte att jag skulle köpa något fint till mig själv. Men det blev inte rktigt så. Jag hittade inget som jag verkligen ville ha, förutom en kjol jag hade kollat in tidigare. Jag hittade faktiskt en julklapp åt Carro men jag tänker inte säga vad det är eftersom hon kanske läser. Jag tror att hon kommer bli skitglad. Eller jag hoppas i alla fall. Jag vet inte vad jag ska ge Robin, några förslag? Det är så svårt att hitta på något till sin pojkvän, fan också. Till mamma har jag köpt och jag tänkte att jag kanske kunde hitta något åt pappa, även fast det är precis lika svårt som till Robin, om inte svårare.

Första snön! ...i Stockholm...

Jaha. Då ska man försöka hålla denna regelbundna bloggningen då.

Jag kom just på att jag läser väldigt lite blogger. I det stora hela läser jag väldigt lite. I alla fall så är det ju väldigt många som bloggar som kändisar och så men de är inte alltid så personliga vilket jag tycker att de ska vara, inte bara informativa. Jag kanske borde börja läsa modebloggar och sådant för att få inspiration. Speciellt modebloggar eftersom jag nyligen blivit väldigt intresserad av att sy egna kläder och jag hatar att läsa skvallertidningar. Jag tror att jag har ärvt det av min far eftersom min mor är en svallertant (förlåt!).

Julen närmar sig... Jag vet inte vad jag ska ha på mig på julafton men jag käner att jag inte orkar bry mig så kraftigt. Kanske ska ha samma som förra året? (se bild 1)

Jag kanske ska det. Om jag gör om klänningen till bara en kjol och har nån snygg top till. I vilket fall som helst så var förra årets jul bra. Hemma hos Vingbäcks (Robins familj) så var det julmat som gällde i flera veckor efter själva julen. Men jag firade julen hemma hos min familj så klart och jag och min syster var riktigt duktiga på att baka pepparkakor och dem kan ni se på andra bilden.

Första snön har kommit till Shockholm idag, men det höll inte länge tyvärr. Det känns lite konstigt faktiskt, eftersom den första snön kom för tre månaders sedan hemma.

Oj då!

Jag skrev visst fel i förra inlägget. Det är idag det är en vecka sedan min morbror gick bort.

Inledning: Starting fresh!

Jag har försökt och försökt att blogga men har inte lyckats. Nu är det så populärt så det känns moderiktigt att att börja nu. Men jag har bloggat tidigare så det får bli min ursäkt :D. Detta blir förmodligen mitt sista tappra försök att börja om från början med en blog som ändå ingen läser. Men jag får väl marknadsföra den lite även fast jag inte har något så speciellt intressant att berätta. Jag försökte idag starta helt och hållet från början med bloggandet på blog.se, ni kan ju kika in (rundberg.blog.se) för att se hur långt jag kom. I alla fall så tänker jag inte ha någon inriktning på den här bloggen utan jag bara bloggar på.

Det är en del som hänt de senaste veckorna. Just därför är det alltid jobbigt att börja en ny blog så jag kommer fatta mig väldigt kort och kommer senare att skriva i nutid. Ica har gått i kk, vilket betyder att jag inte har något jobb. Jag pluggar fortfarande på distans men sökt till Ica Kvantum (som inte är färdigbygt ännu) i Kiruna. Det är snart jul vilket betyder pengaförluster men julstämningen som är här i Älmsta kompenserar ganska mycket. Jag har nu varit här i Älmsta exakt sju veckor och 4 dagar (med denna) och vi åker äntligen hem om tio dagar. Direkt efter att jag och Robin kommit till Vittangi måste vi åka till Kiruna eftersom jag ska avsluta min kurs i Medicinsk grundkurs och ska ha Hjärt-lungräddning.

En vecka sedan

Bortsett från allt som hänt, varit på rockbåten, shoppat loss i stockholm, deltagit på julbord så är den största händelsen medans jag varit här och, bortsett från hemlängtan, det hemskaste (som jag egentligen någosin upplevt) med att vara här nere i Stockholm är att min morbror gick bort för exakt en vecka sedan, till och med tiden stämmer nästan mendans jag skrivet just nu. Jag blir alldeles varm i ansikten just nu och hjärtslagen har ökat. Det är jobbigt att skriva om men jag tror att det kanske finns en pytteliten chans att det möjligtvis kan kännas bättre. Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Det är så fruktansvärt frustrerande att när jag är 130 mil hemifrån så händer just detta! Av allting... I lördags mådde jag väldigt dåligt, såren är fortfarande färska, men då blödde jag och det ville inte heller sluta. Så jag fattade penna och papper och jag skrev: Nu såhär på morgonen mår jag så illa att jag skakar. Jag satt i sängen och funderade lite, för att få komma bort lite. Har haft gråten i halsen hela morgonen. Men så kom jag på att varför gråta över något man förlorat istället för att glädjas åt det man har? Jag har väldens bästa familj, nu är vi en mindre men familjen blir inte sämre. Man måste handskas med försvinnandet av nära och kära för att kunna gå vidare och släppa taget. Att gråta hjälper inte, men det betyder inte att jag tänker låtsas som inget har hänt. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna, men istället för att sitta och skaka och tänka på det som hänt kan man försöka tänka på det roliga vi haft tillsammans, även fast det var längesedan vi faktiskt gjorde något roligt (det är ändå värt att tänka på givetvis). Och att döden är för oss alla den sista stigen man vandrar och att den dessutom, vid det här tillfället, var det bästa som kunde hända. Man ska inte vara egoistisk och säga att man önskar att Putte aldrig dog för han led verkligen. Jag är glad att han kom lindrigt undan sin cancer, levern var slut likaså ena njuren. Hade han levt längre så hade han, vad jag tror, blivit fruktansvärt deprimerad av alla mediciner, dialyser och så vidare. För er som inte vet ännu hur det känns så, i alla fall för mig, är det jobbigare än vad det är sorjligt. Man får liksom slut på ork. Jag orkar inte ens äta ordentligt. Tacka Gud för Häegen-Dazs! Det är kanske tidigt att tänka på accepterande och ska kanske sörja några dagar. Men jag orkar inte ens sörja.

Detta var alltså i lördags. Vilket betydde att bara någon timma efter jag hade skrivit färdigt så var det dags att åka till Grisslehamn för att åka med Ålandsbåten och gå på julbord. Det var inte lätt men jag tänkte att det skulle få mina tankar någon annanstans. Men jag brast i gråt på båten. Det var också sista gången jag grät.