Inledning: Starting fresh!

Jag har försökt och försökt att blogga men har inte lyckats. Nu är det så populärt så det känns moderiktigt att att börja nu. Men jag har bloggat tidigare så det får bli min ursäkt :D. Detta blir förmodligen mitt sista tappra försök att börja om från början med en blog som ändå ingen läser. Men jag får väl marknadsföra den lite även fast jag inte har något så speciellt intressant att berätta. Jag försökte idag starta helt och hållet från början med bloggandet på blog.se, ni kan ju kika in (rundberg.blog.se) för att se hur långt jag kom. I alla fall så tänker jag inte ha någon inriktning på den här bloggen utan jag bara bloggar på.

Det är en del som hänt de senaste veckorna. Just därför är det alltid jobbigt att börja en ny blog så jag kommer fatta mig väldigt kort och kommer senare att skriva i nutid. Ica har gått i kk, vilket betyder att jag inte har något jobb. Jag pluggar fortfarande på distans men sökt till Ica Kvantum (som inte är färdigbygt ännu) i Kiruna. Det är snart jul vilket betyder pengaförluster men julstämningen som är här i Älmsta kompenserar ganska mycket. Jag har nu varit här i Älmsta exakt sju veckor och 4 dagar (med denna) och vi åker äntligen hem om tio dagar. Direkt efter att jag och Robin kommit till Vittangi måste vi åka till Kiruna eftersom jag ska avsluta min kurs i Medicinsk grundkurs och ska ha Hjärt-lungräddning.

En vecka sedan

Bortsett från allt som hänt, varit på rockbåten, shoppat loss i stockholm, deltagit på julbord så är den största händelsen medans jag varit här och, bortsett från hemlängtan, det hemskaste (som jag egentligen någosin upplevt) med att vara här nere i Stockholm är att min morbror gick bort för exakt en vecka sedan, till och med tiden stämmer nästan mendans jag skrivet just nu. Jag blir alldeles varm i ansikten just nu och hjärtslagen har ökat. Det är jobbigt att skriva om men jag tror att det kanske finns en pytteliten chans att det möjligtvis kan kännas bättre. Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Det är så fruktansvärt frustrerande att när jag är 130 mil hemifrån så händer just detta! Av allting... I lördags mådde jag väldigt dåligt, såren är fortfarande färska, men då blödde jag och det ville inte heller sluta. Så jag fattade penna och papper och jag skrev: Nu såhär på morgonen mår jag så illa att jag skakar. Jag satt i sängen och funderade lite, för att få komma bort lite. Har haft gråten i halsen hela morgonen. Men så kom jag på att varför gråta över något man förlorat istället för att glädjas åt det man har? Jag har väldens bästa familj, nu är vi en mindre men familjen blir inte sämre. Man måste handskas med försvinnandet av nära och kära för att kunna gå vidare och släppa taget. Att gråta hjälper inte, men det betyder inte att jag tänker låtsas som inget har hänt. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna, men istället för att sitta och skaka och tänka på det som hänt kan man försöka tänka på det roliga vi haft tillsammans, även fast det var längesedan vi faktiskt gjorde något roligt (det är ändå värt att tänka på givetvis). Och att döden är för oss alla den sista stigen man vandrar och att den dessutom, vid det här tillfället, var det bästa som kunde hända. Man ska inte vara egoistisk och säga att man önskar att Putte aldrig dog för han led verkligen. Jag är glad att han kom lindrigt undan sin cancer, levern var slut likaså ena njuren. Hade han levt längre så hade han, vad jag tror, blivit fruktansvärt deprimerad av alla mediciner, dialyser och så vidare. För er som inte vet ännu hur det känns så, i alla fall för mig, är det jobbigare än vad det är sorjligt. Man får liksom slut på ork. Jag orkar inte ens äta ordentligt. Tacka Gud för Häegen-Dazs! Det är kanske tidigt att tänka på accepterande och ska kanske sörja några dagar. Men jag orkar inte ens sörja.

Detta var alltså i lördags. Vilket betydde att bara någon timma efter jag hade skrivit färdigt så var det dags att åka till Grisslehamn för att åka med Ålandsbåten och gå på julbord. Det var inte lätt men jag tänkte att det skulle få mina tankar någon annanstans. Men jag brast i gråt på båten. Det var också sista gången jag grät.